thewarpig

Lev långsamt och dö gammal

Inte helt säker på att jag förstår amerikanska nyheter

I can smell the freedom

Imorgon bär det alltså av

The land of dreams! The land of Oreos! The land of HBO!

 

Jag ser så mycket fram emot att få finna oss en liten kolonilott och börja bruka vår jord! Cuz y'know I read that book Lilla huset på prärien och så. Låt oss aldrig få vakna upp från den amerikanska drömmen.

 

Är annars tillbaka om åtta dagar. Resan avgår som sagt imorgon, vi kommer förövrigt att mellanlanda på Heathrow and I'll push my face up against the glass and whisper how much I miss you London. Tack för att du en gång var min.

 

Godnatt nu!

Idag stegade jag in på Macoteket va

Och köpte mig en alldeles pinfärsk iPhone 5 va! Min alldeles första iPhone. Sisådär ett decennium efter alla andra. Men jag använder mina saker tills de inte bara har passerat förfallodatumet utan även faktiskt har förfallit i dess sanna mening. Så när både min iPod, kamera och mobil gav upp så gjorde jag också det och nu sitter jag istället här med 2000-talets mesta nalle i mitt knä.

I alla dessa år har jag påstått att I'M NOT A PART OF THE SYSTEM, MAAAN!! Jag har intalat mig själv att det är av principiella själv som jag har vägrat iPhone, för jag är ju så jävla Into the wild vettu. Jag har vidare beklagat mig över att den tycks ha förslavat mina vänners och familjemedlemmars liv! Vardagen går plötsligt ut på att ständigt leta efter möjligheter att ladda sin telefon. Behovet av att vara connected har ökat så till den grad att du inte ens kan gå på toa utan att Instagramma om det, sepiatonade toalettsitser till folket!

 

Men allt det där var ju bara skitsnack och det förstod vi nog allihopa.

 

(Började dock svettas lite när jag skulle köpa ett kontaktkort till den på Tele2 och möttes av ett butiksbiträde som surplade läsk från BK ...)

 

Kanske kommer detta att föranleda ett mer frekvent bloggande? Från toalettsitsen? Mycket möjligt.

"Enligt uppgifter så är det väldigt god mat och mycket trevligt ombord på båten"

SVT:s kommentatorer till bröllopet langar knivskarpa analyser. Ungefär som när jag lekte kommentator till Eurovision Song Contest, "Och Azerbaijan (paus) ... seglar upp till andra plats".

 

Men nu bloggar jag alltså ifrån hemmaplan. Det är ohyggligt ångestframkallande att återvända till sina barndomstrakter har jag upptäckt. Det är som om tiden har stått stilla, och huuuuur ska jag med ALL THAT I AM TODAY (Ehum) kunna återgå till det som alltid har varit?

 

Kanske måste jag ge Swärje en chans, min inställning just nu är inte den bästa. Och annars får jag väl dra vidare igen, kanske Moskva nästa? I heard that Putin is single and ready to mingle y'all!

 

Men på onsdag bär det i alla fall av mot den nya världen, skeppar iväg mot det stora Amerikatt! Ska till New York med bror och kusin. Och sen har jag lovat mormor att hälsa på i Eskilstuna i sommar också, alla dessa världsmetropoler jag kryssar mellan alltså!

 

Men jag har alltså ingen anledning till att vara ledsen i ögat.

 

Men liksom, det är ändå good to be back. Stockholm är den vackraste staden jag vet och jag har redan hunnit träffa flera saknade vänner, och kvällen avslutades med en studentmottagning och det kändes som om min egen var senast igår. Även om min inte var av lika imponerande kaliber, typ en skurhink med lite is och några bira i och så några kokta korvar på det. Typ.

Ändå så jävla taggad på lite svensk sommar

Efter nio mystiska månader i utlandet är det nu dags att åka hem, lite fetare och förhoppningsvis även klokare än sist.

 

För att tillbringa ytterligare en sommar med att blogga, äta mellis och hyra filmer i den lokala videobutiken.

 

Visst är det väl förövrigt något jippo i Sverige idag? Nationaldagen? Mors dag? Aja, det är ändå en hel del jag har saknat med Sverige. Såsom banancurrypizza (Att det ska vara så jävla svårt att få tag på en hederlig jävla banancurry i det här landet, amirite?), filmjölk, allemansrätten. Och det är inte så illa att bo i en stad som Stockholm med närheten till hav, skog och övrig natur. Fast allra helst skulle jag nu vilja flytta ut till en liten stuga på Värmdö och skaffa hund och solpaneler.

 

Men imorgon bär det alltså av. Swärje, inta högsta beredskap.

Tyckte förövrigt att jag såg Michael Fassbender på färjan till Irland

*Kikar fram lite busigt bakom gardinen*

 

Men så tänkte jag typ, "Äsch då, vad skulle Fassy göra på en färja till Irland?".

 

Meeeeen, så läste jag nyss att han är ju född på Irland...

 

Han ser ju faktiskt ganska irländsk ut när jag tänker på det, kan lätt tänka mig honom i gråa mjukisbyxor och med kort stripig lugg.

 

Men äsch, klart att det inte var han jag såg, och vad skulle jag ha gjort om så var fallet? Gått fram till honom och ba "Hey, I really enjoyed your penis, öh uh, I mean performance in Shame!"

 

Nä för i helvete, nu är jag faktiskt snart för gammal för att teen-crusha såhär. Alla unga heta skådisar är ju nästan lika gamla som mig om inte yngre, sjukt och fel, fel och sjukt.

Vaknade idag av det som vanligt läckte in vatten från taket på min säng.

Det regnar förihelvete inte ens utomhus!

 

Nä ni, den enda vätan jag vill vakna upp med i min säng är könssafter sådeså.

 

Denna eländiga knarkarkvart kommer jag alltså inte att sakna så mycket per se, på sistone har här också förts ett långdraget myrornas krig. Igår tacklade jag också en stor spindel med klistersidan av en binda, den dog och Mr. Fox, öh jag menar Madeleine, disposed of the body.

 

Men på fredag bär det alltså av mot fosterlandet för att återigen låta Moder Svea byta blöja på mig. Är lite nervös för att förlora denna nyfunna självständighet, för att istället regress back to a baby-like state.

 

Känner mig även ganska känslomässigt splittrad, kan inte bestämma mig för om jag är mer svensk patriot än vad jag är engelsk patriot. Fast framförallt är jag nog skotsk patriot! Detta upptäckte jag under vår resa. I alla fall tycker jag om deras nationalrätt haggis så till den grad att jag efter första gången jag åt det beställde in en ny med detsamma.

 

Sen när jag hade ätit upp båda tallrikarna frågade jag vad haggis faktiskt var för något. (Go ahead, google it.)

Sen tycker jag ju även om säckpipor. Säckpipedubstep! Då jävlar åker lillnäven upp i taket och börjar veva!

 

Men vad jag alltså ville säga var att jag kommer hem.

 

När vi landar på Arlanda vill jag tro att det kommer att vara som när hjältarna återvänder hem i Armageddon (Från 6:40).

Hej

Imorgon åker vi på en resa som ska ta oss först till den engelska landsbygden och sen Edinburgh och the Scottish Highlands och därefter Dublin.

 

Och när vi kommer hem från denna resa kommer vi snart hem på riktigt.

I always had a repulsive need to be something more than human.

Obs, dålig bloggare som börjar äta innan jag hinner ta en bild av min mat. Men var hungrig.

 

Har varit mycket flitig med att besöka Londons museum under min vistelse, som inte bara är gratis utan även alldeles fantastiska. Egentligen så går jag nog mest på museum för att besöka deras cafeér och restauranger, för det finns inte mycket jag tycker bättre om än att sitta och äta ensam i en vacker gammal byggnad. Jag skulle vilja göra det i kyrkor, på slott och i bibliotek.

 

Nu senaste besökte jag i måndags the Victoria & Albert museum, främst i syfte, utöver att äta, för att besöka den pågående utställningen om David Bowie. Den var dock inte gratis, men väl värd pengarna. Här snackar vi en och en halv timme av styva bröstvårtor (Mina alltså, ej Bowies).

 

Fan att man aldrig kommer att vara så cool att någon kommer att vilja se en hel utställning om mig. Vad skulle man ställa ut liksom? Min favoritpyjamasbyxor i modal och bomull? Ett tomt paket av mina favoritflingor?

 

Efter museibesöket fick jag skynda mig för att möta Louise och Madeleine på Fortnum & Mason för Afternoon tea. Detta innebar då fingersmörgåsar, scones, läskiga bakverk med viol, jasmin och aprikoskräm och grönt te med fläderblom. Inklusive påfyllning, av allt. Och kaka. Så det lade jag gladeligen några timlöner på.

Madeleine försökte ändå passa in så gott som möjligt, bless her.

Jag har de senaste dagarna bott på hotell i sällskap av min mor

Lämnade dock min resväska i läggan igår på morgonen innan jag gick till jobbet. Och i sedvanlig ordning efter några dagars frånvaro såg det ut som en knarkarkvart/traffickinghärva/ett flyktingläger här hemma.

 

Den senaste veckan har det inte varit särskilt mycket av en fröjd att komma hem. Kom hem efter en förjävlig dag på jobbet och när jag kommer hem är det som att fortfarande vara på jobbet. Det är jobbigt att vara vid liv ibland.

 

För när det är stopp i vartenda rör och man knappt kan laga mat, diska, tvätta kläder eller skita utan att orsaka översvämning så är det ganska jobbigt att vara vid liv. Och när det regnar och det läcker in från sovrumstaket, på min säng, så är det ganska jobbigt att vara vid liv.

 

Och när den förr så frusna musen äntligen flyttar ut med anledning av vårvärmen och myrorna istället flyttar in så är det ganska jobbigt att vara vid liv.

 

Och när elen går precis innan jag ska gå och lägga mig så tänker jag "Skönt, då behöver jag inte gå upp och släcka lampan", men ändå så är det då ganska jobbigt att vara vid liv.

 

Det enda jag är rädd för nu är att träffa på en skallig kampråtta med albinism någon tidig morgon i köket, och med en soppslev som närmsta tillhygge skulle jag inte kunna värja mig nämnvärt. Annars har man ju blivit härdad av att vara här, det som förut skulle ha varit ett oöverkomligt hinder hemma skulle kännas som en struntsak i periferin här. En hamsterpiss i havet.

 

För jag vaknade också idag av att min bank ringde mig för att berätta att någon har stulit pengar från mig med mina kortuppgifter. Synd, men jag är i alla fall inte död. Det är så jag måste se på saker nuförtiden, "Men jag är i alla fall inte död, och solen sken ju faktiskt i en timme nu på morgonen, så jag kan inte klaga".

 

Det var det senaste alltså. Nu har min mamma rest vidare och jag har återigen flyttat hem. Saknar henne redan, men vi ses snart igen. Sista kvällen gick vi på teater och såg Quartermaine's Terms med Rowan Atkinson, dock fick vi bara tag på ståplatser, visserligen på parkett, men efter en lång dag var jag redigt trött i benen.

 

Efter den första pausen fick vi dock sittplatser av ett gammalt par som skulle gå, vilket innebar att jag kunde somna bekvämt mot min mammas axel för att sedan vakna en timme senare till ljudet av applåder. Vill gärna tro att det berodde på min tidiga morgon och inte ett ointresse för teatern.

 

Ändå glad över att återse mina rumskamrater, vi kanske har det eländigt men vi har åtminstone varandra. Det är lite som Torka aldrig tårar utan handskar, fast utan AIDS.

My name is Michael Caine.

De senaste dagarna har det varit soligt-ish ute, men även snöigt-ish. Att gå eller att inte gå utanför dörren har således varit den ständiga frågan.

 

Men det är ju inte coolt med agorafobi så länge man inte heter Bruce Wayne, men när jag väl går utanför dörren så gör jag det ändå bara för att jag tycker så mycket om att komma hem sen.

 

Apropå Bruce Wayne så har jag drabbats av en viss Batman-mani under min semester. Jag har sett om Batman-triologin ett flertal gånger, som om jag plötsligt sett dem i ett nytt sepiatonat ljus. Därtill så har jag även prisat Christopher Nolan, trots att han egentligen inte är mer än en fancypancy Michael Bay (Men vad fan, jag gråter ju också i slutet av Armageddon när hjältarna återvänder hem).

 

Idag har jag till och med börjat titta på den tecknade Batman, och kan konstatera att den är ju inte för barn! (Intalar jag mig). Den tecknade Batman kan minsann vara brutal.

 

Men jag har inte bara tittat på Batman under min semester.

 

Jag har också sett Inception, The Prestige, Lawless (B'cuz Tom Hardy), Lawrence of Arabia och några avsnitt av Mad Men och Girls.

 

Och det var den semestern.

 

Fast kanske att jag kom ut och gjorde lite saker ändå. Min semester började nämligen med att jag fick långväga besök av Isadora, och i sällskap (Och på bevåg) av Louise så gick vi första dagen och tittade på förkrympta huvuden och tvehövdade uppstoppade getter, för att sedan bli trakasserade av en slovak på tågperrongen på vägen hem.

 

Den andra dagen gick vi först på Museum of London för att se på en utställning om Michael Caine och därefter London Akvarium för att titta på självmordsbenägna pingviner och glada sjörockor.

 

Och på den tredje dagen åkte vi ut till Watford för gå på Warner Bros. Studio Tour London – The Making of Harry Potter, b'cuz Harry Potter.

 

Och på den fjärde dagen vill jag ju säga att vi vilade, men nope, vi var på London Film Museum och Natural History Museum, den sistnämnda vilken nog kan vara en av mina favoritdestinationer i London.

 

Duktiga turister.

 

Så jag reserverar mig rätten av tillbringa återstoden av min semester i min säng (Men inte alltid får jag min vilja igenom, tur det).

 

På måndag gäller det igen, bara att dra på sig blåstället och gå till jobbet.

 

Men dessförinnan vill jag bara återbesöka The Making of Harry Potter (The X-rated version, fast nä).

Min kollega trodde att mitt eksem på halsen var ett sugmärke

Om det ändå vore så väl.

 

Och apropå kollega så har jag ju varit hyfsat förtegen om mitt jobb, dock kan jag avslöja att jag nu har 11 dagars ledighet framför mig. Detta föranledde såklart ett behov av att fira, vilket i sin tur föranleder ytterligare ett avslöjande.

 

Nämligen vad jag egentligen sysslar med på jobbet. Allra helst skulle jag ju vilja jobba bakom kulisserna inne på lagret och lyfta tunga lådor dagarna i ända och försöka uthärda den manliga jargongen. But I was simply made to be adorable. Så jag tar ögonkontakt med mig själv i spegeln varje morgon, mumlar "It's showtime" och gör sedermera min entré på the shopfloor. Dagen fortlöper, I flirt with the boys and joke with the ladies, I become "The Entertainer". Är jag ett butiksbiträde eller en sektledare? Jag vet inte, karisma är i vilket fall mitt ledord under dagen.

Fast, kanske att det inte är mycket mer till jobbet än att sälja Earl Grey till engelska herrar och förklara för amerikanare vad marsipan är för något.

 

Men jag är således i min rätta miljö. Har alltid varit "passionate about food", så att säga. Förbytte bröstmjölk mot fast föda som fyraåring ettåring and have never looked back since (Som tur är).

 

Så åter till mitt firande (Se ovan bild), vilket bestod av att inhandla lite turkish delight med pistasch (Skeptisk till en början då språkarna på min gymnasieskola en dag bjöd på typ billig turkish delight som smakade TVÅL, jävla språkare asså, denna är dock delikat) och cocoa dusted almonds, mina favoriter på jobbet.

 

Sen skyndade jag till Louises jobb, Montezumas - British Chocolatier, och köpte lite hederliga engelska truffles.

 

Sedan kom jag hem och tittade på Hidalgo, because Viggo Mortensen, and horses.

 

Men alltså Viggo Mortensen. Jag var tio år gammal och såg Sagan om Ringen för första gången, och det var då jag insåg.

 

Jag var en qvinna!

 

En heterosexuell sådan.

 

Frågan är vad jag ska göra denna min första semesterdag. Känner mest för att titta på Jurassic Park 2 och äta upp resten av min godispåse.

 

Men jag antar att jag inte flyttade till London för att ligga i min säng och se på film.

 

Tror jag.

Stockholmssyndromet

Alla vägar leder till Rom så länge man inte åker tunnelbana i Stockholm, för då kommer man aldrig fram. Att åka med tunnelbana över hela London däremot skulle ta dygn. Londons tnnelbanenät skulle täcka fler Stockholm än det enda vi har.

 

Jag kan inte förneka att London på sina håll faktiskt inte är mer än ett stort grått cementhål, om man bortser från Södra Londons välbärgade villaområden och enstaka engelska parker som ändå inte är öppna för allmänheten. Och trots att man bor på en jävla ö så är havet ändå väldigt långt borta, för inte fan doftar en kloakå av hav.

 

Och ibland så orkar man faktiskt inte prata med främlingar i hissen eller ursäkta varenda minsta rörelse som kan åsamka någon minsta besvär.

 

Annars är det här som livet är som en enda lång gatufestival.

 

Varför skulle jag lämna det? För att sitta på uteserveringar under filtar i maj eller att försöka undvika gamla klasskamrater på krogen?

 

Jag har ofta känt ett starkt förakt mot Stockholm, särskilt innerstan då, jag ansluter mig liksom gärna till den norrländska/skånska/småländska pöbeln med högaffel i hand.

 

Men på sistone har ändå tanken på att slutligen komma hem inte känts lika skrämmande längre, så länge jag kan tro att det bara handlar om att mellanlanda lite.

 

För jag vill ju inte fastna i Stockholm, men jag vill inte fastna här heller. Jag vill inte fasta någonstans.

Vi ska ha fest ikväll

Och vi har bjudit alla våra vänner!

 

Båda två.

 

Och jag har lovat att uppföra mig som folk. Vilket jag ska, snart. Ska bara äta upp min salted caramel fudge och sätta på mig "proper pants" (Det var väl själva fan att man måste ha på sig jeans när man bara befinner sig i sitt hem, vill ha på mig min morgonrock i ren protest).

 

Och kanske gå och handla en liten grogg.